Karl XII

Där slog så stort ett hjärta, uti hans svenska barm
I glädje som i smärta, blott för det rätta varm
I med- och motgång lika, sin lyckas överman
Han kunde icke vika, blott falla kunde han

Se nattens stjärnor blossa på graven längesen
Och hundraårig mossa betäcker hjältens ben
Det härliga på jorden, förgänglig är dess lott
Hans minne uti Norden är snart en saga blott

Dock än till sagan lyssnar det gamla sagoland
Och Dvärgalåten tystnar mot resen efterhand
Än bor i Nordens lundar den höge anden kvar
Han är ej död, han blundar; hans blund ett sekel var

Böj, Svea, knä vid griften, din störste son göms där
Läs nötta minnesskriften, din hjältedikt hon är
Med blottat huvud stiger historien dit och lär
Och svenska äran viger sin segerfana där